Goofy Business

Som barn såg jag hos Lundboms Tobak och Tidningar serietidningen Kalle Anka & Co. Den var ”för dyr” för att få förekomma i mitt hem. När den så småningom hamnade inom räckhåll, var den ”lite provokativ”, ungefär som boken om den lilla flickan med utstående röda flätor och fräknar på näsan.

Några år senare hade Disneykulturen på det förbjudnas vis blivit något eftertraktat och spännande. Det var lite som de amerikanska bilarna som började dyka upp i Sverige efter andra världskriget. I början stirrade man med skräckblandad förundran på de kromglittrande ”dollargrinen”. Men rätt snart höjdes pekfingrar mot den nya amerikanska tygellösheten. ”Dom där bilarna kan inte var bra, när dom tillverkar så många och så fort.” Några år senare: ”Amerikanarna indoktrinerar oss med kapitalistiska värderingar”. I början var det inte så många som köpte den här åsikten. Många svenskar hade släktingar i USA. Den vägen försågs vi med en helt annan bild av landet: ”Bättre bostäder, bättre mat, men tio gånger så hårt arbete.” Det var så pappas kusin berättade. Våra vänner ”over there”, skickade glittrande julkort med avundsframkallande bilder av sig själva och sin framgång. Andra svenskar kom hem med väldiga bilar, cowboyhatt och dyra presenter.

Statistiken hävdar att det i USA finns betydligt flera svenskar än i Sverige. Ser man över ett större perspektiv, är det kanske inte så välbetänkt att raljera över ”hur vi i Sverige helt översköljs av amerikansk kultur”. Mycket av detta var en gång vår kultur, som medverkat till att forma det här landet. USA kan på sätt och vis ses som en del av Sverige, även om USA och Sverige genom åren långsamt har rört sig lite från varandra. Ett parallellt exempel har man om man jämför USA och Storbritannien.

När Vietnamkriget drabbade världen, etablerades den kritiska bilden av USA. Nu omfattades den av flera svenskar. Som vanligt accepterades det nya synsättet först av ungdomen. De hade inga personliga band till USA-släktingarna och kände ingen tvingande solidaritet gentemot någon. Man kunde faktiskt tycka vad man ville. Nu sågs den amerikanska kulturen, med Disney som företrädare, mera allmänt som våldsförhärligande, kapitalistisk och vulgär. Vad USA stod för var negativt, eller åtminstone diskutabelt. Ändå har vi sedan generationer tillbaka, i skymundan fortsatt att hämta en stor del av elementen i vår kultur från USA.

I Sverige försökte människor under Vietnamkrigets tid att etablera alternativa romantiska bilder av det klasslösa, socialistiska idealsamhället. När Vietnamkriget upphörde såg man Vietnamaktivisterna i Sverige med ett nytt märke på sina amerikanska arméjackor: ”Kampen går vidare”. När vi nu har facit, kan vi tänka på liknelsen med att droppa vatten på en sockerbit. En dag tappade socialismen och kommunismen sin form och sammanhållning och världen övergav sitt intresse för deras alternativ till verklighetsbeskrivning.

Samtidigt som vi har betraktat vågorna på flodens yta har vi hela vägen haft ”Disneykulturen” som en del av vår egen. Vi har kunnat märka att detta tydligen är flodens strömdrag och riktning. En jul med TV utan Kalle Anka och hans vänner, det låter sorgligt för många svenskar.

Motkrafter har nu och då försökt att anlägga moteld: ”Disney ger barnen ångestskapande förebilder!” ”Disney förordar våld som lösning på problem!” ”Disney förenklar och schabloniserar verkligheten!”

Listan är nog längre än så här. När jag under 80-talet hade ett seminarium om televisionens känslomässiga språk och uttryck för alla lärare i en kranskommun utanför Stockholm, kom namnet Disney att nämnas. När deras berättarteknik, pedagogiska metodik, och uttryck diskuterades, utbröt invändningar och fyrop bland åhörarna.

Mycket av underhållningen inom massmediernas värld har globalt influerats av Disneys estetik, värderingar och socialpsykologiska synsätt. Till och med när man under 1960- och 70-talet såg ryska tecknade filmer, var filmernas karaktärer påfallande lika Janne Långben eller Zeke Varg. De rörde sig också som Janne Långben och Zeke Varg. Till och med musiken i filmen lät bekant.

Om man kommer Disney World nära in på livet, får man många bekräftelser på aningar som man har haft. Där tar man noggrant tillvara allt som finns att veta om mänskliga sinnen och känslor. När någon ny intressant idé kommer, har man hos Disney som princip att pröva om man kan få den att fungera. Alltså tittar man inte enbart på ”om den fungerar”. Ständigt följer man uppmärksamt med och studerar alla forskningsresultat som möjligen skulle kunna användas på något sätt på Disney World. Så har man t.ex. studerat gästernas beteende i temaparkerna och funnit att en människa går i regel högst 20 steg för att lägga skräp i en papperskorg. Är det längre till papperskorgen, hamnar glasspinnen istället i rabatten. Alltså har man placerat alla papperskorgar på högst 20 stegs avstånd var man än befinner sig inom någon av deras temaparker, t.ex. ”Epcot Center” eller ”Magic Kingdom”.

För en del år sedan deltog jag i en kurs hos Disney World, där jag förstås blev indoktrinerad med hjälp av konstens alla medel. Mina studiekamrater i kursen gjorde mig överraskad. Som medstudenter hade jag bland annat försvarsdepartementet från ett av våra grannländer. En annan kursdeltagare var en omtalad och välkänd nordisk professor som arbetat med kreativitetens mekanismer och skrivit en rad populära böcker på flera språk.

Bland lärarna återfanns bl.a. Ken Blanchard, beteendeforskaren och författaren till den under 80-talet uppmärksammade boken ”the One Minute Manager”, som under en rad av år var företagsledarens handbok framför andra över hela västvärlden.

Disneys kultur är lätt att komma åt och studera. Det är ju ett massmedieföretag där produkterna är former, upplevelser och känslor. Kanske man hos oss, i ivern att hålla en egen profil, inte vågar möta utmaningen att försöka sätta sig in i och förstå vad i en upplevelse som är budskap och vad som enbart är bäraren av budskapet. Är det en och samma sak att använda Disneys metodik för att få skolbarn att lära sig empati, som att locka barnen att köpa små plastfigurer som föreställer filmkaraktärer ur årets tecknade film?

De flesta amerikanska idéer serveras alltså inte lika lätt tillgängligt i våra medier. De överensstämmer inte med bilden av USA:s våldsförhärligande, färgsprakande politik och estetiskt lockande kommersiella kulturyttringar, sådant som är säljande i mediavärlden. Om man närmar sig USA med öppna sinnen ser man helt riktigt mycket som förskräcker. En del är negativt och stöter bort oss, men man märker också att mycket i Kalle Ankas land är resultat av bred kunskap och tidsödande praktiskt utvecklingsarbete. I det sammanhanget är vi svaga om vi inte kan förstå att skilja budskapet från budbäraren. Är det specifikt svenskt att medierna t.ex. inte undersöker och lyfter fram en metodik som man använt och använder i USA, ett förhållningssätt som minskar kriminaliteten i samhället?

Här i Sverige skall man å ena sidan känna reservation mot USA. Å andra sidan har vi företag som lockar köparen med att deras produkter syns ha USA i sina gener. Vi har företag som är genomsvenska, men som ser helt amerikanska ut, som t.ex. Lexington. De känns igen på den amerikanska flaggan som pryder deras produkter.

Mickey’s och Goofy’s kultur, är nog vår största hatkärlek.

Arild Jägerskogh är lärare i medieteknik vid KTH. Han har ett förflutet som lärare, författare och forskare vid SVT.